Drag i koppek kontra i sele.

classic Classic list List threaded Threaded
2 meddelanden Alternativ
Svara | Threaded
Open this post in threaded view
|

Drag i koppek kontra i sele.

Millan
Administrator
Som ett första inlägg under detta nya subforum tog jag mig friheten att återge den diskusion som finns under Nordisk Samojedportal "Frågor o Svar". Precis som vanligt beskriver Helena Björk omständigheterna kring träningen med samojedhunden på ett jätte fint sätt!!!

inasmatte  
  Jun 22, 2010; 08:46pm Re: Valpen och dess fostran!  


Hejsan!

Jag har en fundering kring det här med att dra i koppel kontra att dra i sele. Jag vill lära min samojed båda sakerna. Min erfarenhet med tidigare samojeder är att om jag börjar med att lära dom att gå fint i koppel
blir det desto svårare att få dom att förstå att dom SKA dra senare. Det hela vill gärna sluta i en sabla snurr där hunden gärna drar i koppel och ändå har väldigt svårt att dra i sele ...
   Så denna gången började jag i den andra änden. Uppmuntrade att hunden gick före, började dragträna så smått, koppeltränade så lite som möjligt och du kan ju tänka dig resultatet ... Efter vissa promenader känns armarna flera decimeter längre.
   Har du några tips om hur jag lyckas med det här?  


Helena Björk  
Jul 12, 2010; 10:01am Re: Valpen och dess fostran!  

Hej!
Angående valpens fostran kan jag berätta hur jag gör. Som jag upplevt både utifrån min kunskap som hundtränare och mina egna erfarenheter, kan hunden skilja på arbetsvillkoren i olika situationer, t ex dragarbete respektive promenad. En draghund behöver inte alls dra i kopplet, även en draghund ska kunna samarbeta och lyssna på föraren.

Följsamhet
När valpen är liten förstärker jag valpens naturliga följsamhet, vilket innebär att jag undviker koppel och att kalla in valpen. Halsband och koppel tränas för att valpen ska klara det i de situationer då det är nödvändigt. Inlärning av inkallning sker planerat och utanför promenadsituationerna. En inkallning är en åtgärd när hunden brister i följsamhet. Följsamhet betyder att hunden följer dig och inte tvärtom. När hundägaren försöker hålla reda på sin valp är det lätt att valpen i stället för att öka följsamheten, ökar sin självständighet. Valpen som börjar undersöka något medan ägaren går vidare, får snart bråttom att hänga med och blir följsam, medan den valp som får sin ägare att stanna (ibland pga koppel), leta efter, gå efter sin valp mm, blir självständig därför att den har hela tiden matte eller husse i ryggen. Följsamheten tränas givetvis bara på säkra platser, t ex trafikfria platser. Följsamhet är grunden även till att kunna gå fint i koppel.

Förväntningar
Koppelträning innebär liksom följsamhetsträningen att den unga hunden inte styr sin matte eller husse med kopplet. Det är vanligt att de tidigt lär sig att styra ägaren t ex genom att ägaren tror att det är bråttom ut eller då ägaren står och pratar med någon och hunden har hittat en doftfläck en decimeter bortanför kopplets räckvidd. Medan ägaren pratar med den hon eller han mött, går hon eller han samtidigt ett steg efter hunden som gärna vill till doftfläcken. En decimeter ena dagen är flera kilometer en tid senare, som hunden drar med sig sin förare. Det hela handlar om att tänka på vad det egna beteendet ger hunden för förväntningar. Hunden ska alltså inte övertala ägaren om hur gott det luktar lite längre bort, hunden ska belönas för att den är passiv när man står och pratar med någon. Det är koppelträning.

Gå fint i koppel
När en halvgammal eller vuxen hund väl börjat dra i kopplet måste koppelträningen pågå nästan varje gång hunden är i koppel för att nå resultat. Ryck i koppel leder inte till att hunden lär sig gå fint i koppel. Ryck skadar dessutom nacken. Fotträning på promenad kan leda till att man får en hund som åker jo-jo mellan att gå fint vid sidan och fullt ös ut i kopplet. Knepet är att lära hunden att gå med slakt koppel, vare sig det är i vanligt koppel eller i flexikoppel. Ibland kan ett flexikoppel hjälpa koppelträningen i det att man ökar möjligheten att träna följsamhet, men jag rekommenderar det inte till hundägare där styrkeförhållandet är för ojämnt, dvs hunden är för stark, om man inte har någon röststyrning på sin hund.

Mina erfarenheter
Jag har tagit emot tre samojeder som omplaceringar. Två av dem hade i stort sett bara använts för drag tidigare och var nio respektive tre år gamla när de kom. Nioåringen lärde sig att gå i koppel och att gå lös på ett knappt år, treåringen lärde sig att gå lös ganska omgående och var okej i koppel efter två-tre år. Mina krav är ordentligt höga eftersom jag går med hela flocken samtidigt (5-6 hundar de senaste åren). Att kunna gå lös innebär att hunden inte drar på rådjur som finns på ängen vi passerar. Jag har också tagit hem fyra samojedvalpar under de nio år jag haft samojed. När jag gick med sex vuxna hundar samtidigt i skogen var 3-4 av dem lösa och 2-3 i flexikoppel. Ett eller två koppel sätter jag i midjebältet. Skulle hundarna dra i mig, eller vilja sticka efter rådjur, eller inte kunna samla ihop sig när vi möter andra hundar, är jag chanslös. Jag tränar in att de håller fokus på mig, det är koppelträning.

Under vinterhalvåret tränar jag drag, både med cykel och med släde. Under sommarmånaderna går vi vanligen ca femtio mil och promenaderna fortsätter året runt parallellt med dragträningen. Jag är även förtjust i lydnadsmomenten som ingår i tävlingslydnad, personspår och att lära dem tricks. All denna aktivering är också koppelträning eftersom det blir roligare hos mig än i diket, hos andra hundar osv.

Slyngelperioden
När den lilla valpen blir en större valp, ca sex månader, börjar den utveckla en viss självständighet. Hur tidigt eller sent det här börjar beror på hur jag som ägare lyckats uppmuntra följsamhet eller råkat uppmuntra självständighet, men även i viss mån på linjer och ras. Samojeden räknas som mer självständig än t ex vallhundarna. När följsamheten är dominerande kan självständigheten komma till uttryck så sent som vid 14-18 månader, eller inte alls. När den väl gör det, kopplar jag min unghund och håller henne/honom kopplad tills slyngelperioden är över, dvs tills hunden är ca två år. Jag chansar aldrig under den här perioden. Ett tillfälle för olovlig jakt är inget tillfälle, två tillfällen är illa. Tre tillfällen eller mer då hunden verkligen piper iväg och är borta mer än 30 sekunder så är jakten etablerad. Hunden måste sedan hållas kopplad tills antijaktträningen är lyckad. Träningsmetoden är enkel, men det som brukar brista är tålamod hos ägaren, och kunskap om metoder som fungerar förstås.

Under den kopplade slyngelperioden tränas hunden att gå fint i koppel, att hålla fokus på mig, att se rådjur som en signal att gå till mig, att möta andra hundar mm. Varje del har sin inlärning och bidrar till samarbetet på promenaden.

Inlärning av att gå fint i koppel
Förutom den nämnda följsamheten behöver hunden lära sig hur den ska gå i koppel. När det gäller valpen, bygger jag vidare på följsamheten och ser till att det inte är hunden som styr koppelpromenaderna. Med inlärd följsamhet slipper man alltför mycket av oväntade ryck från hunden eller att den tvärnitar. När man har en mer vuxen hund som redan lärt sig att dra i kopplet, arbetar jag annorlunda. Jag beskriver nedan några av de metoder jag använder.

För att ta bort ett felbeteende behöver man i första hand hindra att beteendet utförs av hunden. Om hunden drar i kopplet hindrar man den att komma framåt dit den vill genom att bara stå stilla och hålla stumt i kopplet. När hunden slakar på kopplet eller tar kontakt går man vidare. Kanske man bara tar ett enda steg, sedan står man och håller igen eftersom hunden kastade sig framåt. När man vet hur man hindrar hunden ska även en inlärning av rätt beteende ske. Jag belönar när hunden är på rätt ställe, dvs strax framför mig, men den drar inte i kopplet. Med fördel kan klicker användas om man är van vid det. En belöning placeras på den plats man önskar att hunden ska befinna sig. I praktiken innebär det att jag kastar en godbit framför hundens nos när den är på väg ut från min sida. Efter ett par tre sådana godiskast har en förväntan byggts upp och hunden vänder sig gärna och kollar om det kan komma mer. Hur snabbt det går beror på hur van hunden är vid att samarbeta i inlärning. Jag undviker att belöna då hunden kommer hela vägen tillbaka till mig, eftersom det inte är vid sidan jag vill ha min hund när vi promenerar utan kommandon.

Samtidigt lär jag hunden ett kommando med betydelsen ”nu går vi” och förknippar det med en godbit till en början vid min sida. Successivt förs signalen över till att gå framåt utan att sträcka kopplet. Kommandot är bra även då de fastnar i luktfläckar: ”nu går vi”. Framförallt hejdar det den hund som vill rusa iväg på ett frikommando. Detta är positiv förstärkning av rätt beteende, med belöningen placerad i den position jag vill ha hunden och på ett sådant sätt att det ökar hundens förväntningar på samarbete. Belöningen används vid inlärning, sedan motiveras hunden mer av samarbetet och man har uppnått vad som kallas lydnad.

Jag kan även lägga till ett obehag vid felbeteende och som försvinner när hunden gör rätt. Obehaget innebär att jag ruskar på kopplet, men jag rycker inte. Jag ruskar när hunden är på väg framåt eller accelererar ut i kopplets fulla längd, eller när den just börjar dra i kopplet. Obehaget slutar så fort hunden slakar kopplet. Om man är frustrerad, vilket jag blir ibland, och inte hinner uppfatta att hunden slakar kopplet eller till och med vänder sig om, blir effekten ett bakslag. Rätt beteende måste fångas och belönas den sekund som hunden bjuder på det. Kan man arbeta lugnt och vänligt, men vara bestämd och konsekvent så kommer man efter ca 14 dagar att märka skillnad. Då ska man inte ge sig utan jobba på i ett par månader till eller den tid som krävs för att hunden ska gå så som man önskar i koppel. Ger man upp för tidigt, är risken för en tillbakagång mycket stor.

Mina omplaceringar
När jag får en omplacering som drar som en tok i kopplet, sätter jag på hunden en promenadsele. Den tvingar mig att arbeta med hunden. Jag rekommenderar aldrig stryphalsband, det är inte i halsbandet samarbetsviljan sitter. Det som talar om för hunden vad den ska göra i en specifik situation är de förväntningar som vi ägare byggt upp hos hunden för situationen. Är vi otrevliga är förväntningarna dessutom negativa och hunden vill inte arbeta, oavsett om det är på lydnadsplan, på promenad eller framför släden. Skapar vi positiva förväntningar, gör hunden oftast det vi ber den om. Drag, spår och att samarbeta i sig, är ofta självbelönande för hunden; liksom även jakten är, vare sig den är tillåten eller ej. Jag överlåter inte åt hunden att bedöma och utföra vad som är roligast. Hunden speglar bara ägarens träning och vissa individer är svårare, men de är inte hopplösa eller skyldiga, de kräver bara mer tålamod. Jag stärker det jag vill att hunden ska kunna, genom att bygga positiva förväntningar, belöna rätt beteende och fundera på hur hunden egentligen lär sig det jag vill lära den.

 
inasmatte  
Jul 12, 2010; 05:12pm Re: Valpen och dess fostran!    
 

Hej, Helena!

Tack för svaret!

Det sätt du beskriver hur du koppeltränar hundarna liknar det jag har gjort tidigare, dvs att stanna och vänta tills hunden slackar själv. Det har fungerat bra med mina tidigare hundar, ända tills jag tänkte testa det här med drag. Det var som att hon gjorde en överföring där och kopplade ihop sträckt lina med sträckt koppel och slackade, något som jag berömde när hon gick i koppel ... Nu har vi försökt få henne att dra men det går inte bra. Hon "vallar" oss gärna och har svårt att gå framåt och även om hon i perioder går före vill hon inte alltid dra.
 
Dom unghundar som jag har nu verkar väldigt lovande för att dra, så därför vill jag inte träna in något som senare kan ge bakslag. Det borde väl vara möjligt att hunden kan gå fint i koppel men ändå vara en fena på drag. Kanske du har några tips hur man lär dom skillnaden? Kör du i spann? Det är lättare, inbillar jag mig, att "köra in" en unghund tillsammans med andra. Annars - hur lär du unghundarna drag?  


Helena Björk 
3 posts  Jul 14, 2010; 10:40am Re: Valpen och dess fostran!    

Hej!
Jag har svårt att skriva korta svar, men så är det här med inlärning och hundträning mitt stora intresse och profession. Jag funderade lite på dina problem och så här tänker jag:

Signaler kopplas till situation
Om du tänker dig att du ska lära hunden tävlingslydnad eller spårarbete, så kommer det inte vara några problem för hunden att skilja på det och den typ av samarbete man har under en promenad. Samma sak gäller för drag och promenader. Dina signaler till hunden och hur du bygger hundens förväntningar i de olika situationerna visar hunden vad som förväntas för olika typer av arbete. Situationen där dragarbetet ska utföras är ganska skild från situationen där man går en vanlig promenad. Faktorer som miljön och dragselen, dina kommandon, andra hundar som man brukar träna med, släden/vagnen/skidorna mm talar om för hunden att nu är det dragarbete. Om man kör drag på en viss plats flera gånger och sedan går en promenad på samma plats kan hundens förväntningar ligga på att den ska dra. Antingen delar man upp sina platser eller så bestämmer man sig för att samarbetet ligger mer på en basnivå och kontakten och följsamheten fungerar även på en dragträningsrelaterad plats, dvs promenader där blir inget problem.
 
Drag med andra
Jag anser inte att jag är speciellt bra på att vägleda i den traditionella dragträningen, men visst har man hjälp av att ha andra hundar med som redan vet hur dragarbetet går till. Antingen att unghunden kommer in i ett befintligt spann eller att man tränar tillsammans med andra personer med draghundar. Andra hundar brukar peppa igång dem. Jag kör spann och tränar mest själv, men det är en klar höjning i intensitet när jag tränar tillsammans med andra. Men det är inte bara hunden som tycker det är roligt när man är fler. Jag började dragträningen dels tillsammans med andra hundspann, dels med en erfaren omplacering som lärde min unga tik (och mig). Det skulle vara kul att höra hur andra har gjort.

Drag med ensam hund
Om jag var helt ensam med en hund som inte hade tränat drag tidigare och jag konsulterar min egen kunskap om inlärning, skulle jag nog försöka få igång hunden med hjälp av dess nyfikenhet. Absolut inget godis. Korta sträckor, ca en km eller kortare. Hålla draglinan i handen och låta hunden successivt hitta fram tills den är framför mig och cykeln. Därefter sakta belasta när jag känner att adrenalinet är med så hunden inte stannar av den extra vikten. Korta sträckor som får hunden att längta efter nästa gång. Bygg upp nyfikenheten med att själv, utan hund, först gå den sträcka som du vill ha ut hunden på.

Rätt beteende men fel situation?
Om hunden "vallar", jag tolkar det som att hon kommer upp bakom, skulle jag bara vänta. Tyst och lugnt vänta tills hunden tar sin position. Hoppar den på mig och försöker få igång mig binder jag upp och väntar tills den slutar. Inte säga något, inte kommunicera med kroppsspråk eller ögonkontakt, bara lugnt visa att det här beteendet lönar sig inte. Bygga förväntningarna på rätt sätt hos hunden. Inget negativt, inga "nej" eller korrigeringar, dvs skapa inga negativa förväntningar hos hunden i träningssituationen. Negativa förväntningar ger osäkerhet som gärna får hunden att göra andra saker än det man tänkt, t ex aktiv underkastelse, pip och gnäll, ökat avstånd eller oförmögen att arbeta för att initiativförmågan är fråntagen hunden. Draghunden behöver snarare ett gott självförtroende, vilket byggs upp av positiva förväntningar och av att den känner att den gör ett bra arbete, om än bara ett litet arbete.
 
Det låter som att du (Inasmatte) fått dragviljan på promenaderna och kontaktsökandet när du vill ha dragträning. Fundera på hur du la upp inlärningsstrategin, hur hundens förväntningar för de två olika situationerna har skapats. Det är lätt att förstärka det beteende man INTE vill ha bara för att man försöker dämpa hunden i vissa beteenden, men all uppmärksamhet man ger förstärker det hunden gör, även negativ uppmärksamhet. Belöna och förstärk positivt när hunden gör rätt och nonchalera när den gör fel, för att inte råka förstärka fel beteende.
 
Svara | Threaded
Open this post in threaded view
|

Re: Drag i koppek kontra i sele.

Mia Ågren
Jag liksom en del andra väljer att vänta med koppelgående tills hunden är äldre, kanske 8-1,5 år om jag ens lär in det. Alla dagliga promenader sker i sele och med dragbälte. Det för att slippa träna koppelgående, vilket ofta leder till att hunden vill gå som den vill och jag får påminna 50 gånge om att vi inte skall dra och promenaden blir bara tråkig. När man går i sele får man dra hur mycket eller hur lite man vill och man får lukta och röra sig i linans längd. Hunden blir nöjd och jag blir nöjd. Några gånger under promenadens gång tar jag in hunden och så tränar vi på att gå vid sidan eller fot om man hellre vill det. Jag har ett kommando för när hunden bara skall hålla sig bredvid mig, men där det inte är aktiv lydnadsträning det handlar om och så fot när det är aktiv lydnadsträning som gäller. Jag har hunden på höger sida när det är promenad och jag bara vill att den skall gå vid sidan om mig och så hunden på vänster sida i lydnaden.

Men metoden att låta hunden gå i sele så anser jag inte att jag bhöevr lära hunden att gå i koppel, vi går aldrig i koppel och de få tillfällen det händer så kan jag hålla emot. Jag lära bara in fotgående om jag av någon anledning vill det. Det finns fler än jag som upplever att om man kämpar med att få hunden att inte arbeta framåt så kan det bli svårt att få den att vilja gå framåt när det väl kommer till draget senare. Visst har du en jättedragtokig hund så går det nog, men har du en hund som inte är helt tokig i drag så kan man lätt döda intresset genom att bråka om fotgående innan man uppmutrar till drag. Men det handlar ju i viss mån om vad ma tycke är viktigast. För mig är det viktigare att hunden drar än att den kan gå fint i kopplet så därför gör jag den prioriteringen.